Från Ragtime till Swing
50 år som orkester, smaka på det! Kustbandet från Stockholm
bildades 1962 av ett gäng New Orleansjazzfrälsta tonåringar. Idag, 2010,
firar man 50-årsjubileum och i lördags kunde Linköpings jazzdiggare
stampa loss till en musikalisk jazzhistorieexposé kallad ”Från Ragtime
till Swing”.
Det man främst slås av är bandets autensitet och påtagliga
spelglädje. Visst, en del har förändrats sedan starten 1962. Då var det
spel utan noter. Arren skapades på repetitionerna och det var kanske
inte alltid så välspelat. Nu, 50 år senare, spelar alla efter noter och
musiken har förfinats. Fortfarande är det musikaliska idealet intakt,
men repertoaren har breddats.
Brassband
Kustbandet inledde med
”Gloryland” i bästa brassbandsanda a la New Orleans med musikerna
marscherande in på scenen. Sedan var allt nästan som vanligt. Bandet
presenterade ett axplock av jazzhistorien med ragtime på mindre
besättning, Original Dixieland Jazz Bands version av ”Tiger Rag” och en
räcka storbandslåtar från 20-talet upp till Basies ”One o´clock Jump”
från sommaren 1937. Man han också med att ge exempel från den svenska
jazzhistorien med Paramount Orkesterns ”Tillie” (1928) och Thore
Ehrlings ”Regntunga Skyar”. Den sistnämnda arrad av bandets
altsaxofonist Göran Eriksson, med omisskännliga ellingtonska harmonier
och färger.
Helheten och attityden
Det är inte så mycket
Kustbandets enskilda medlemmar som ”gör” bandet, utan deras inställning
till stilen och deras hängivenhet. En del arrangemang, eller delar av
dem, är ”plankade” från originalinspelningarna och en del bara skrivet
som Don Redman, Louis Russell eller Duke Ellington skulle ha gjort. Att
sedan bandet vimlar av förnämliga solister; trumpetarna Bent Persson och
Peter Lind, trombonisten Jens Lindgren, alla tre saxofonisterna; Klas
Toresson, Göran Eriksson och John Högman och pianisten Claes Skoglund
gör inte saken sämre. Lind är dessutom en ”engelsk crooner” av rang.
Bent Persson – solist och arrangör
När
trumpetaren Bent Persson kom med i bandet i slutet av 70-talet, innebar
det en märkbar förändring. Förutom att han är en solist av världsklass
bidrog han också med skrivna arrangemang. Den solistiska storheten
demonstrerade han vid ett flertal tillfällen denna eftermiddag.
Speciellt i de stycken som förknippas med Louis Armstrong; ”After you´ve
gone” och ”You´re driving me crazy” fast med svensk text. Trumpetsolot i
Ellingtons ”Black and tan fantasy” hade Bubber Miley varit stolt över. Sista
låten innan extranumret ”Happy Feet” var Benny Goodmans avsignatur
”Goodbye” från Gordon Jenkins penna. Ett värdigt slut på en strålande
konsert.
Text och foto: Tor-Björn Lyrhed
|