Epilog till "Bonk Henlys s�gner"

av Bengt Hunyadi

Bonk Henley

Bonk Henleys fader var basist, afdankad, arm och gr�,
Var med i ortens spelmanslag, och spelte d� och d�;
Nu bodde p� sin torfva han och slet med st�n och st�nk,
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Bonk.

Om gubben haft musik, han sj�lf, att dela med sig af
Tillr�ckligt �t en s�dan sv�rm, det vet man ej utaf;
Dock visst l�r han de �ldre gets l�ngt mer, �n billigt var,
Ty f�r den son, som sist blef f�dd, fanns knappt en smula kvar.

Bonk Henley v�xte opp likv�l, blef axelbred och stark,
Slet ondt p� �kern som en tr�l och br�t opp skog och mark,
Var from och glad och villig st�ds, l�ngt mer �n m�ngen klok,
Men n�r han skulle �fva sax, gick likv�l allt p� tok.

"I Herrans namn, du arma son, hvad skall af dig v�l bli?"
S� talte gubben m�ngen g�ng allt i sitt bryderi.
D� denna visa aldrig sl�ts, brast sonens t�lamod,
Och Bonk tog till att t�nka sj�lf, s� godt han det f�rstod.

N�r d�rf�r basist Henley kom, att sluta dagens k�nk
Och kuttrade sin gamla ton: "Hvad skall du spela Bonk?"
S�gs gubben, ovan f�rr vid svar, bli helt ifr�n sitt vet,
N�r Bonk l�t upp sin breda n�bb och svarte: "Jo, trumpet!"

Den �ldrige basisten log, f�raktligt dock till slut:
"Du, slyngel, skulle spela bleck, och bli solist, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "h�r g�r allt, helt afvigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt �r, att spela i ett band."

Den gamle Henley h�pnade och gr�t helt r�rd en t�r;
Och Bonk, han tog sin sax p� rygg och gick till n�rmsta k�r.
M�lfyllig var han, frisk och sund, allt annat s�gs f�rbi,
Och saxen byttes mot trumpet, musik det skulle bli.

Nu skulle Henley f� sig pli, och l�ras exercis,
Det var en lust att h�r d�rp�, det l�t p� eget vis.
Dir�genten skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt f�rblef sig lik, vid allvar som vid lek.

Han var visst outtr�ttelig, om n�nsin n�gon ann',
Han spelade, att marken skalf, och bl�s�, s� svetten rann;
Men roptes spela nu i moll, d� tog han ton i dur
I ass-h�let han bl�ste fiss, s� l�t hans arma lur.

C-dur skala l�rde han, synkoper likas�,
Och forte och fortissimo, allt tycktes han f�rst�;
Men roptes C-dur, s�nkte han, var ton s� den blev bl�,
Och skreks det tretakt b�rja han, likv�l i marschtakt g�.

S� blef Bonk Henleys exercis, ett f�rem�l f�r skratt,
Ty varje g�ng en ton han tog, det l�t som pl�gad katt;
Men han gick trygg sin j�mna g�ng, t�lig glad och pigg
Och v�ntade p� b�ttre tid,�orkestern fick ett gig.

Nu skulle bandet bryta opp, d� sporte man igen,
Om Henley kunde anses klok och tagas med p� scen.
Han l�t dem prata, stod helt lugn och redde s� till sist,
"Om spela jag ej f�r med er, f�r jag v�l bli solist�

Trumpetfodral och notst�ll fick, hos honom �n en chans,
Fick v�nda blad servera �l, tredjest�mman den blev hans
Men l�nga pauser, tysta riff, allt gick med samma j�mna st�t,
Och aldrig spelade han falskt, blott fel l�t emellan�t.

Nu bakfull var Bonk Henleys band, och �ngest tr�ngde p�;
Man drog sig undan dagens ljus, tog solglas�gon p�.
Ett stycke fram p� bandets v�g, man fann till kv�llens scen,
D�r stod det lilla bandet nu, knappt tjugu man igen.

Som det var s�nt i �ndam�l att spela kv�llens dans,
L�g den i ro, och v�ntade, gav spriten �ter chans.
Tog f�r sig i ett horhus d�r, bland kvinnor, bastu, sponk,
L�t unge Henley passa opp, fyll mera br�nnvin Bonk!

Men pl�tsligt blef det annat af, ty utf�r n�rmsta brant
I sporrstreck, p� en l�ddrig h�st, kom bandets adjutant:
"Till scenen, gossar", ropte han, "f�r Guds skull,jamma nu!
Man sport, publiken �r p� g�ng, och redan ropar bu!

"O dirigent, sa han till den, som f�rde bandet an,
"Lira jazz, och sv�ng som fan; om ej, s� spela vad ni kan!
Turn�n �r s�ld, om publiken h�r, b�rjar v�nda rygg.
Ni skall f� hj�lp, kulturministern, ilar hit, var trygg!"

Han fl�g tillbaka. Men till scen, hann bandet knappast ned,
Ty bak� kravallstaketets vall, var publiken redan vred.
Den vidgades, den t�tnade, den b�rja kasta �l;
Dess allra f�rsta salfva dr�nk-te scenen i en p�l.

Det var ej godt att dr�ja mer, man sviktade enhvar.
Publiken kasta mera �l, blott fem kostymer torra var.
D� lydde alla, n�r det lj�d: "trumpet i hand, retr�tt!"
Bonk Henley blott tog miste han, tog fram en klarinett.

�n mer, hans sv�ngning till retr�tt gick ock besatt p� sned,
Ty l�ngt ifr�n att dra sig bort, br�t han p� scenen ned.
Bonk Henley stod d�r axelbred, och trygg p� gammalt vis,
Beredd att l�ra hvem som helst sin b�sta exercis.

Det dr�jde heller l�nge ej, f�rrn han den visa fick,
Ty scenen fylldes med publik i samma �gonblick.
De r�nde p�, man efter man, men �t enhvar, som kom,
Gafs skala upp och skala ner, s� varje man blev lom.

Ett solo ingen h�rt f�rut, den svarta pipans dans,
Man h�pnade och stumnade, publiken f�ll itrans;
Dock mera �lpubliken spall, alltmer blev scenen bl�t;
D� kom ministern med sin flock, och s�g, hur Henley tj�t.

"Bra, bra", han ropte, "bra, h�ll ut, min k�cka gosse du.
Sl�pp ingen dj�fvul bakom scen, h�ll ut en stund �nnu!
Det kan man kalla en solist, s� skall det liras jazz.
Fort, gossar, skynden till hans hj�lp! Den d�r har gjort sitt pass."

Tillintetgjordt publiken fann, sitt anfall innan kort,
Publiken v�nde sakta om, till kravallstaketet bort;
N�r allt var lugnt, ministern steg, p� bl�ta tiljan ned
Och fr�gte, hvar den mannen fanns, som p� scenen stod och kved.

Man viste p� Bonk Henley d�. Han hade k�mpat ut,
Han hade spelat som en man, men nu var visan slut;
Han tycktes hafva lagt sig nu att hvila p� sin lek,
V�l icke mera trygg �n f�rr, men mycket mera blek.

Ministern b�jde d� sig ned och s�g den fallne an,
Det var ej n�gon obekant, det var en v�lk�nd man;
Men p� den scenen, d�r han l�g, d�r varje ton blitt h�rd,
Hans br�st var tr�ffadt af en �l, hans kostym var helt f�rst�rd.

"Den �len visste, hur den tog, det m�ste erk�ndt bli",
Sa kultur ministern blott, "den visste mer �n vi;
Den l�t Bonk Henley bli i fred, ty han var j�vligt kass.
Och h�ll sig till hvad b�ttre var, hans v�lv�rdade stass."

Och dessa ord, de spriddes sen i bandet vidt och bredt,
Och alla tyckte �fverallt, ministern talat r�tt.
"Visst var musiken", mente man, "Bonk Henley knapp till m�tt;
Ett d�ligt �ra hade han, men kostymen den var flott."