OJ 11/2005

PÅ SCEN

Vilken spelglädje

Satchmo - Jubilee
Tour 1955-2005

Örebro Konsethus 4 oktober: The Royal Blue Melodians med
Bent Persson, Fredrik Olsson (sic) tp, Gustav Lind tb,
Claes Brodda cl saxar, Henrik Westerberg ts, Jan Boström cl ts,
Per Larsson p, Klas Lagerberg g, Tomas Ekström b, Mattias Puttonen dr,
Anna Sise vo, Eddie jansson vo,
Gästsolist: Joe Muranyi cl vo.

kopia


Någonstans har jag hört att den musik man lyssnar på när man är i tjugoårsåldern kommer man att bära med sig i sitt hjärta under hela livet. Ofta stämmer det ganska bra. Som nu när minnet av Louis Armstrongs bejublade konsertturné i Sverige 1955 celebreras femtio år senare med konserter i Göteborg, Stockholm och i Örebro med hjälp av tolvmannaorkestern The Royal Blue Melodians.

Det visade sig att en inte ringa del av publiken i det fullsatta konserthuset i Örebro hade njutit av Armstrong och hans All Stars ett halvsekel tidigare på Idrottshuset i Örebro. Nu lät den sig villigt hänföras på nytt av sin hjärtas musik med hjälp av vår främste 'Armstrong-trumpetare' Bent Persson, kapellmästaren Claes Brodda och alla de andra i bandet. Här fanns mycken smittande spelglädje. Konferencieren Gösta Hägglöf bidrog till trevnaden med sina lätt förströdda men detaljerade och kunniga kommentarer.

Det var framförallt 1930-talets och swingmusikens Armstrong som manifesterades. Det mesta var lättsmält och välarrangerat, och melodierna kända. Ibland blev det lite för mycket av det goda. Samtidigt var konserten så kärleksfullt och humoristiskt genomförd, med sångaren Eddie Janssons snitsiga jazzdans framför orkestern, att man förlåter tendenser till smetighet. Många goda solisitiska prestationer kunde ochså noteras, inte bara av den välspelande Bent Persson utan också av trombonisten Gustav Lind och tenoristen Henrik Westerberg, den senare i en fin tenorduell med Claes Brodda.

Efter pausen var det Joe Muranyuis tur. Han spelade med Armstrongs All Stars från 1967 till 1971. Nu är han 77 år och har en del att berätta från den tiden. Och det är fortfarande krut i hans svarta pipa. Han tog nästan över scenen. Förtjust sjöng han scat-duett med Anna Sise i en Basin Street blues som drog iväg åt Charleston-hållet. Han fraserade som Armstrong men utan dennes heshet. Det blev Indiana, Muskrat Ramble och mycket roligt när han fick hålla igång. Och det fick han, orkestern gav honom tack och lov gott om utrymme.

GUNNAR LINDÉN